Jag kanske är en av de få som besitter de förtydligande glasögonen, men det verkas du i så fall inte gilla.

Vad jag än gör, kommer du inte låta mig se allt. Det finns helt enkelt inte.

Så, vad gör man? Blundar för verkligheten och beviljar sin vän i nöd, eller hjälper? Trots att man känner sig som jordens mest oförstående och okänsliga människa?

Jag tycker det är så svårt med allt ska, måste och borde. I vanliga fall kan man strunta i, men när det kan spela på andras känslor får det en helt annan betydelse. Då går det inte att strunta i. Inte för mig. Så vad ska jag göra. Se dig gå nedåt för var dag, eller rycka upp dig? Rycka upp dig är vad jag vill, men jag vet verkligen inte om jag är tillräckligt stark. Om så är fallet, kommer jag bara vara ett irritationsmoment, det vet jag. Visst, jag har försökt i så fall. Men rädslan att göra saker än värre för dig, förlamar mig. Jag vet inte vad jag ska göra alls. En del saker kan man inte förbättra, endast förvärra. Om det här är en sådan sak får mig att vela till tusen.

Bitterheten finns överallt, i alla olika skepnader. Den tar sig i uttryck i alla bekymmersamma ansikten. Den triggar igång ilska, som inte ens har rätt att vara häften så stark. Småsaker blir livsavgörande ting.

Jag ser inte endast bitterhet i allmänheten, jag ser den även i dig. Dig jag älskar, du som betyder så mycket.

Jag hatar det och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Jag hatar att jag blir ledsen, på ett sådant egoistiskt sätt. Egoistiskt eftersom sorgen grundas i att jag inte räcker till. Alltså att det är något fel på mig. Det tar uppmärksamheten från att det är synd om dig. Jag börjar tänka på mig själv, och det är det jag hatar för tillfället. Än mer hatar jag att jag hatar så mycket och jag beskriver det som hat. Hat vill jag ha bort från den här jorden, helst hela universum. Om det kan ske, kan det endast ske genom en utrotning. Om vi bojkottar den så enormt att den inte vågar visa sig. Därför ogillar jag mig själv än mer, eftersom jag förstorar hatet på vår jord. Det är allt annat än bra. Därför ska jag sluta hata. Här och nu. och inlägget fick en helt annan vändning.

Bokstavligen talat. GEM-MIG sommar. Där var var ruskigt rolig, eller hur? Åtminstone sant!

Fan, jag blir så trött på mig själv när jag gör i princip vad som helst för att slippa plugga. Vad är grejen liksom, jag vet ju att ju förr jag börjar desto tidigare är jag klar. Hjälp vad klok jag var där! Synd bara att jag inte är lika duktig när det gäller handling, om man säger så.

Jag har iallafall spenderat den hittills gångna söndagen på att fixa i mitt rum, och ungefär halva barnbidraget på saker i det för att göra det finare. Vilket endast var kuddar. Ja, KUDDAR. sånna där fluffiga saker man egentligen bör köpa på typ.. IKEA eller Lagerhaus eller nått... Precis sådana köpte jag igår, åtta stycken närmare bestämt. Men trots  det är jag nöjd. För 1; det var rea! 2; det blev superfint!

Nu skall jag iallafall sluta KAST bort tid, och istället ge mig i KAST med mina måsten. Mina skolrelaterade sådana.

Pusspusspusspusspuss sålänge!

Jag vet inte vart det här leder, inte den blekaste.

Vad kommer förändras? Har jag tänkt på det? Vad är skillnaden? Har jag förändrats, vilket kanske är en nödvändighet för att det ska funka..

Vad, hur, gör jag, om det bli sådär. Så som det inte får, kan eller orkas bli. Det har jag inte tänkt på. alls. Men jag orkar inte heller. Jag rör till såsåsåså mycket när jag tänker. Se, jag har inte blivit ett dugg klokare av att skriva ner det här? Inte alls, vad jag vet. Nu börjar det här likna ett barns experiment med mat. Typ blandar senap med fil, som slutar i kaos. Jag bara blandar i mer och mer knasiga grejen, men slutar nu innan kaoset är uppnått. Tjohejdå!

Det här är, tro det eller ej, inte mycket djupare än att jag och tova skippade tennisen. Trots att vi, ombytta, möttes bestämde vi oss för att gå tillbaka... Skratta inte åt mig. Jag har redan skrattat tillräckligt själv, höhöh.

Jag har hjärnan. Jag har hjärtat. Tyvärr har de sedan länge slutat samarbeta. Det är väl förargligt?

Det är tanken som dyker upp i mitt huvud, helt utan förvarning. Vad är grejen? Vad är betydelsen, som inte ens jag - personen som fick tanken - förstår? Någon mening måste det ha, men vilken är en gåta.

Den här bilden har jag i mitt rum. Ända sedan jag hittade den, vilket ledde till att jag köpte affischen, på moderna fastnade jag. Det känns som att det liksom går att läsa dem om och om igen, och alltid bli lika...... tagen.

På något sätt, som inte helt och fullt klart, tänker jag på dig. De vita orden är rätt självklara varför tänker på dig, och vem dig kanske är likaså. Resten av orden vet jag inte riktigt om de stämmer in klockrent, men det känns på något sätt iallafall.

Jag har precis varit på yoga och det gick grymt bra!

Dessutom ska jag träffa den här pinglan i helgen. Och det längtar så så mycket så mycket så mycket efter.

Herregud, vad hände. Vad hände med den där tiden, som var så obeskrivligt sinnessjukt bra? Den där då allt, precis allt, var så otroligt mycket lättare? Jag hoppas verkligen vi är påväg mot den igen, jag hoppas verkligen det.

Om nu undrar vad jag syftar på i rubriken, så är det mitt hår. Jag var och klippte mitt hår i fredags och nu ser det ut som på bilden.

...nej det gör det faktiskt inte. Inte på något vis, överhuvudtaget. Mitt hår är fortfarande brunt, och har inte den hej-jag-är-en-vegan-frisyr som ovan, jag lovar. (vill också tillägga att jag är blekare på bilden än i verkligheten eftersom den är tagen innan Indien)

Appropå fredag, träffade jag Alice och Thorun. Grymma girls. Vi käkade på värsta fancy taco bar (Taco bar? Fancy? Jag vet, men det är faktiskt sant) och hängde i Thoris mansion. Vi gjorde såklart mer än att äta, och alltsomallt hade vi det g-r-y-m-t!

Nu kallas lite annat, typ roliga saker som läxor.. Jag väljer att sluta mitt inlägg här, eftersom all tid som inte läggs på läxor just nu egentligen skulle kunna läggas på paradise hotel. Patetiskt kanske du säger. Smart säger jag, eftersom jag blir mycket mera effektiv.