Det jobbigaste med att inte hitta plånboken när man verkligen behöver den (och har gått till det stället där man skulle behöva något ifrån den), är inte själva ohittande. Det är att hitta plånboken i exakt den väskan man bar med sig, när man kommit hem. Insikten av att man faktiskt hade med sig plånboken!!!

Mina fingrar var knapriga som fiskpinnar av torrhet. Blöda hade dem till och med gjort på en del ställen. Underbart. Typ lika underbart som att jag ska plugga.  Åter till saken, så har jag iallafall välbehövd handkräm på händerna nu, så tangentbordet lär väl smått förstöras. Åter till den riktiga saken ska jag nu; plugga.

Saker som bara blir, och då blir jävligt bra, måste nog vara de bästa.

Jag träffade föresten mina fina tjejer idag. Eller fina är en underdrift.

Jag tänker tillbaka på hur jag var tvungen att kryssa i ja. Hur det tog emot. Hur jobbigt det var att riktigt erkänna. För nu har jag gjort det, totalt. Jag har erkänt att just den där saken har gått för långt. Jag har till och med uttalat det flertalet gånger, vilket nog är ganska stort för att vara mig skulle jag tro.

Tänk om alla våra tillstånd förknippades med en grå färg, och att det fanns en gråskala som visade alla möjliga humör. vilken grå färg skulle symbolisera ett bra humör? Mörk? Ljus? För något utav de extrema måste ju glad vara, det är ju toppen på humörskalan. Skulle gladheten gå ihop med en mörk nyans? Skulle det verkligen fungera? Eller skulle den passa en färg som knappt syns? En som lätt förbises? JAg tycker varken eller stämmer in på glädjen.

Ibland känner jag mig som den gråhet jag avskyr. Känner mig som det trista mellantinget. Man ska gå för allt eller inget, är ju hur jag bukar tänka. Inte göra någon halvhjärtad insats, som bara är helmesig. Men för tillfället känner jag mig nu som just ett sådant anspråkslöst mittemellan.

Jag hatar när tiden inte är min vän. För det är den aldrig. Antingen är den långsam och får mig rastlös, eller så räcker den inte till. Aldrig lagom, känns det som.

Vid närmare eftertanke, är svårigheten med kärleken verkligen en nackdel?

Det är väl därför jag tagit åt mig; för att jag bryr mig om dig. Eller för att jag tycker bra om dig, och du gör så. Gör så som jag inte ens har någon som helst aning om du har gjort. Jag vet ju inte ens om det är du. Grejen är ju heller inte särkilt stor, men det blir det om du har drivit på den. För det är så otypiskt dig. Du skulle aldrig göra något sådant(om nu låter som världens största grej men egentligen inte är det). Eller? Vad vet jag egentligen? Hur vet jag inte att du totalt har förändras? Hur vet jag om du har spårat totalt och är igenkännbar? Det vet jag inte. Det är därför jag överväger det jag gör. Annars vore det självklart att du inte ligger bakom det.

Att tröttna på någon är självklart jobbigt, men då är det bara att ta avstånd från denna personen ett tag. En paus och sedan löser det förhoppningsvis. Om man tröttnar på sig själv är det däremot inte lika lätt. Man kan ju inte direkt ignorera sig själv, så vad gör man? Man kan ju heller inte sluta vara sig själv - den man är less på. För det första går det ju inte att sluta vara den man är, och dessutom det bara göra en ännu tröttare på sig själv.

jag ska sluta med sånt där meningslöst ingentingande det varit för mycket av på senaste. Beror ju självklart på att jag varit småsjuk/hängig, så det kan ju in hjälpas, men ändå. Ändå så meningslöst. Hatar det.

Jag lyssnar lite på teddan. Teddan som i Tes Gärdestad. Han är riktigt supermysig tycker jag faktiskt.

Tänk om de där hålen i vårt liv, de som vi så ofta ser som brister, är vad som får oss att överleva. Kalla det klyschigt, men dem kanske är väldigt nödvändiga? Det är ju trots allt de som får oss att uppskatta allt det bra, allt det hela(utan hål). Vi kanske dessutom behöver dem där hålen när allting känns fel. Som en kanin hoppar in i sitt bo, behöver kanske vi också ett litet kryp-in att gömma oss i? Hålen vi hatar, kanske då istället är en förmån. I så fall, en väldigt underskattad sådan.