Tänk om de där hålen i vårt liv, de som vi så ofta ser som brister, är vad som får oss att överleva. Kalla det klyschigt, men dem kanske är väldigt nödvändiga? Det är ju trots allt de som får oss att uppskatta allt det bra, allt det hela(utan hål). Vi kanske dessutom behöver dem där hålen när allting känns fel. Som en kanin hoppar in i sitt bo, behöver kanske vi också ett litet kryp-in att gömma oss i? Hålen vi hatar, kanske då istället är en förmån. I så fall, en väldigt underskattad sådan.