poesi på hög nivå.
Det är få blommor som kan ta sig igenom asfalten.
stresstyp.
Nu kan jag andas igen. Nu släppte det äntligen.
Nu slipper jag ha ont i magen. Slipper jag den där extra tyngden .
Typ så känns det när jag knäppt upp byxorna. På ett ungefär så känner jag när jag istället hoppas i mysbrallor.
Fan nu hamnade jag ju här igen. Fan nu pluggar jag inte, vilkt jag måste för jag har såhäääääääääääääääääääääääääääääääääär mycket att höra. Hejdåpådirekten.
ett sökande.
Man kan verkligen lura sig själv. Oerhört.
Jag är rädd för den jag kanske blir. Den jag eventuellt snart är.
Det är inte världens bästa känsla kan jag säga dig.
Så fort det är vårt, blir det grått. Som om vi smittar av oss på något vis.
Varför ska vi alltid bortse det vi har, och önska någonting annat? Varför ser den andra sidan alltid så mycket grönare ut? Hur kommer det sig att vi är så duktiga optimister när det gäller saker vi vill ha, men inte det vi faktiskt har? Varför tänker vi inte positivt på exakt samma sätt rörande det befintliga? Varför måste vi alltid se allt vårt som grått? Det är som att vi har en slags radar, där allt tappar sin färg. Så fort vi får något i den radarn så blir det grått. Så fort vi förlorar det återfår det sin färg. Inte förrän då kan vi inse hur mycket värt det är. Varför måste vi ha denna radar? Varför håller vi på såhär? Varför är vi så färgblinda på nära håll?
lika osammanhängande som en splittrad klass.
Tänk att ett klick kan ge upphov till så mycket känslor. (Och nej, jag snackar inte klickande mellan människor)
Tänk att det kan kan väcka den ångesten man trodde sov sött. Tänk att man kan associera så mycket till ett avlägset jävla ljud. Svagt trodde jag ljudet var, men det så fel. Om det vrider hela mig mage ut och in på bråkdelen av en sekund, ja då måste det vara starkt. Då är det inte en obetydligt liten vibration i luften. Då är det någonting mer. Förmodligen beroende på vad kan relaterar till, så jag ska väl inte skylla på lätet. Men det vore så skönt.
punkt
Nej. Så himla nej.
Så otroligt icke ja.
Någonting mindre bra.
jag vet inte vad det är, men det stjäl min ork. Precis som jag din. Åtminstone är det hur det känns. Rejält.
Valnötsfylld glass är Italien i ett nötskal.
Hemma från Rom, kom hem igår.
Haft det så himlahimlahimla bra.
Allt är så fint, så jävla häftigt även om det stundvis blir överdådigt. Till slut har man sett så mycket häftiga ting, att man inte längre uppskattar det. Man inser inte hur häftigt det är, då man blir van.
Men kul ahr det varit superhimlakul. Kan väl kanske berätta mer något gång, men inte nu. ciao.
Hjuligt. Ljuvligt.
Livet utan glädje är som att släpa en skottkärra utan hjul.
Fullt möjligt, men så onödigt jobbigt. Onödigt just för att det kunde varit så mycket lättare.
Sant.
Tidens tendens att inte behövas när den väl finns där, kommer nog aldrig att sluta fascinera mig. Eller irritera.
