Varför ska vi alltid bortse det vi har, och önska någonting annat? Varför ser den andra sidan alltid så mycket grönare ut? Hur kommer det sig att vi är så duktiga optimister när det gäller saker vi vill ha, men inte det vi faktiskt har? Varför tänker vi inte positivt på exakt samma sätt rörande det befintliga? Varför måste vi alltid se allt vårt som grått? Det är som att vi har en slags radar, där allt tappar sin färg. Så fort vi får något i den radarn så blir det grått. Så fort vi förlorar det återfår det sin färg. Inte förrän då kan vi inse hur mycket värt det är. Varför måste vi ha denna radar? Varför håller vi på såhär? Varför är vi så färgblinda på nära håll?