Bara för att ni tjatar så.
Jag tänkte såhär. Ni kan väl få adressen till min nya bloggeliblogg.
Den här, som ex., borde åtminstone veta vad min nya kära heter.
Tur att man är konfirmerad.
Jag har en synd att bekänna. Jag har vänstrat. Med en annan blogg.
ändra en smula, rucka på, förändra, jämka på, justera, redigera, modifiera.
Jag insåg just en sak. Jag skall från och med nu arbeta mer med mina texter innan de publiceras. Det är inte för att jag har så många läsare och att jag borde tänka på vad jag publicerar. Det är snarare principen; att anse något halvfärdigt som slutfört.
Optimalitet.
ett halvår (om inte mer?) senare och nej, jag är inte mätt. Visst är det nog dags för en paus, men jag har inte fått nog.
Det finns inte ettspår av imperfektion. Varken ljudet, filmen, texten eller rösterna. Det är sinnesrubbat.
Jag associerar direkt till bussresor. Kvällar i england då jag färdades hem bland slingriga vägar. Jag har knutit en bekantskap med xx som jag inte vill släppa. Inte på ett långt tag.
...och aldrig kan jag avgöra om det här är jag, eller en period.
Tänk om det är ännu en av mina perioder. Korta och intensiva. Jag har en förmåga att tröttna. Snabbt. Därför vågar jag inte alltid lita på mitt egna omdöme. Därför får jag ofta panik i mitt besluttagande. Jag vet ju inte om det jag idag känner för, även är det jag imorgon vill fortsätta med. Detta försätter mig i lite av en omöjlig situation. Jag velar och tappar alltid balansen. Vart jag än faller tycks det vara i leran. Men det finns ju olika sorters lera. Någon gång unviker jag den väl, eller kommer ihåg gummistövlarna. Jag kommer någon dag, inom snar framtid, lära mig att skilja jaget från infall. Eller?
Tänk om allt var i symbios.
Gränserna är så difusa.
Det beror helt på vem som ritar dem, men jag orkar inte hålla mig inom dem. Längre.
Gränser kan så ofta trycka ihop mitt bröst.
Mycket är datoriserat men suddet behövs än.
(kastade vi kanske bort det och nu vill ha tillbaka det)
Jag är rädd att göra fel. Jag är rädd eftersom det är mitt egna val.
fjädrar är lätta, så varför är våra vingar inte detsamma?
...och när enda vägen är uppåt (för annars blir du begravd) med flygrädslan tryckande?
Du flaxar i panik, likt fågel i en bur. Du är inte dig själv. Du är överlevnadsinstinkten, men det vet bara jag. Likt asbergers syndrom får folk fel signaler. Du får förlåta min jämförelse. Du är inte sjuk(vad är sjuk?). Du blev bara missförstådd.
Flax. Vingar slår mot galler. Dörren öppnas, men du kan inte längre röra dig.
Din väg ut är andras drag. Det farligaste som finns är att vara beroende.
Hösten innebär inte ide. Det ska vi vara glada för.
Med löven faller humöret. Med temperaturen sjunker humöret. Med solstrålarna minskar motivationen. Eller? Är det mer än en betingad reflex? Är det ett sorts flockbeteende att vi skrumpnar ihop likt löven då vi inser höstens nalkning?
Kanske den där friska luften inte måste vara nedkylande och sjukdomsorsakande. Egentligen är det mysigt att dra på sig over-kneesockor. Det där med dåligasamvetet tänker jag inte ens dra upp, men uppiggande i bakgrunden finns tanken. Varma koftor. Hinkar te. Det dags att släppa sommaren, hösten blir så kall annars.
Hur kommunicerar två förlamade som inte talar samma språk?
När jag har missbrukat alla chanser, bara för att de fanns där att ta, finns inget åter. Nu kan jag inte ens göra ropa ditt namn, för du kommer ta det som någonting annat.
Kanske förklarar det min ibland inträffande flykt. Återvändsgränd.
Hur jag än vänder det, hamnar det ut och in.
Fel, skaver.
Lyckas leta fram de där ömma punkterna.
Ingen vet vart mina finns så som jag.
Ingen kan skada mig så som jag.
Kanske är det då mig själv jag borde vara räddast för.
Akta mig för.
Jag kan ju inte hålla klorna borta.
Skulle jag kunna klippa av dem, även om jag ville?
Kanske förklarar det den där flykten jag tar till. Flykt från mig själv.
Men det man flyr ifrån hamnar man ofta i slutändan.
Det man strävar bort från är vad man slutligen uppnår.
Always, Junip.
effektiv som få.....
jag orkar inte att jag inte har någon ork. jag vill ha ork men jag har ingen ork. Det är inte roligt. Jag vill trän aoch bli pigg, men jag är för sjuk för det. Samtidigt är jag för frisk för att inte vilja träna. Jag vill läsa böcker men nästan svårt att koncentrera mig på raderna. Mys. Love life.
we were onl jerks who played with matches.
The words aren't yours to keep. They aren't yours to use.
But of course you're blind to this obvious little fact.
You're completely blinded by the light.
moj
jag är nu hemfaren från emmaboda. En mobil fattigare, men så mycket annat rikare. Trots att jag nu måste återförskaffa alla nummer, går jag fortfarande på kicken av allt jag upplevt. Trots det inte så lilla projektet jag nyss nämnde, är känslan av värdhet(ne inte värdighet, värdhet; att det var värt) så stark att den nästan överrumplar mig. Jag skall tillbaka. En längtan inför nästa sommar blev med ens så mycket starkare. Dock orkar jag inte längta. Inte än. Det finns för mycket bra innan sommaren 2011 som kommer att inträffa. för mycket bra för att jag skall mista en del av de saker genom att längta.
Det finns så mycket mer att säga om emmaboda, men jag vet inte var, eller med vad, jag ska börja. Jag känner mig som ett barn på nytt (jag är ett barn, men ni hajjar vinkeln). Ett barn som har så mycket att säga, men inte riktigt kan prata. Jag bara bubblar av allt men vet inte hur jag ska få ut alltihopa. Absolut inte i skrift, det är jag på tok för exalterad för egentligen. Men jag bryter lite av mina regler. Liin on the edge liksom. Nu ska jag äta lurre(som inte består av konserverad mat till skillnad från senaste dagarna).
hemma från england tjoho
