Hur kommunicerar två förlamade som inte talar samma språk?
När jag har missbrukat alla chanser, bara för att de fanns där att ta, finns inget åter. Nu kan jag inte ens göra ropa ditt namn, för du kommer ta det som någonting annat.
Kanske förklarar det min ibland inträffande flykt. Återvändsgränd.
Hur jag än vänder det, hamnar det ut och in.
Fel, skaver.
Lyckas leta fram de där ömma punkterna.
Ingen vet vart mina finns så som jag.
Ingen kan skada mig så som jag.
Kanske är det då mig själv jag borde vara räddast för.
Akta mig för.
Jag kan ju inte hålla klorna borta.
Skulle jag kunna klippa av dem, även om jag ville?
Kanske förklarar det den där flykten jag tar till. Flykt från mig själv.
Men det man flyr ifrån hamnar man ofta i slutändan.
Det man strävar bort från är vad man slutligen uppnår.
Always, Junip.
effektiv som få.....
jag orkar inte att jag inte har någon ork. jag vill ha ork men jag har ingen ork. Det är inte roligt. Jag vill trän aoch bli pigg, men jag är för sjuk för det. Samtidigt är jag för frisk för att inte vilja träna. Jag vill läsa böcker men nästan svårt att koncentrera mig på raderna. Mys. Love life.
we were onl jerks who played with matches.
The words aren't yours to keep. They aren't yours to use.
But of course you're blind to this obvious little fact.
You're completely blinded by the light.
moj
jag är nu hemfaren från emmaboda. En mobil fattigare, men så mycket annat rikare. Trots att jag nu måste återförskaffa alla nummer, går jag fortfarande på kicken av allt jag upplevt. Trots det inte så lilla projektet jag nyss nämnde, är känslan av värdhet(ne inte värdighet, värdhet; att det var värt) så stark att den nästan överrumplar mig. Jag skall tillbaka. En längtan inför nästa sommar blev med ens så mycket starkare. Dock orkar jag inte längta. Inte än. Det finns för mycket bra innan sommaren 2011 som kommer att inträffa. för mycket bra för att jag skall mista en del av de saker genom att längta.
Det finns så mycket mer att säga om emmaboda, men jag vet inte var, eller med vad, jag ska börja. Jag känner mig som ett barn på nytt (jag är ett barn, men ni hajjar vinkeln). Ett barn som har så mycket att säga, men inte riktigt kan prata. Jag bara bubblar av allt men vet inte hur jag ska få ut alltihopa. Absolut inte i skrift, det är jag på tok för exalterad för egentligen. Men jag bryter lite av mina regler. Liin on the edge liksom. Nu ska jag äta lurre(som inte består av konserverad mat till skillnad från senaste dagarna).
