Kanske förklarar det min ibland inträffande flykt. Återvändsgränd.
Hur jag än vänder det, hamnar det ut och in.
Fel, skaver.
Lyckas leta fram de där ömma punkterna.
Ingen vet vart mina finns så som jag.
Ingen kan skada mig så som jag.
Kanske är det då mig själv jag borde vara räddast för.
Akta mig för.
Jag kan ju inte hålla klorna borta.
Skulle jag kunna klippa av dem, även om jag ville?
Kanske förklarar det den där flykten jag tar till. Flykt från mig själv.
Men det man flyr ifrån hamnar man ofta i slutändan.
Det man strävar bort från är vad man slutligen uppnår.
Kommentarer
Trackback
