Bitterheten finns överallt, i alla olika skepnader. Den tar sig i uttryck i alla bekymmersamma ansikten. Den triggar igång ilska, som inte ens har rätt att vara häften så stark. Småsaker blir livsavgörande ting.

Jag ser inte endast bitterhet i allmänheten, jag ser den även i dig. Dig jag älskar, du som betyder så mycket.

Jag hatar det och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Jag hatar att jag blir ledsen, på ett sådant egoistiskt sätt. Egoistiskt eftersom sorgen grundas i att jag inte räcker till. Alltså att det är något fel på mig. Det tar uppmärksamheten från att det är synd om dig. Jag börjar tänka på mig själv, och det är det jag hatar för tillfället. Än mer hatar jag att jag hatar så mycket och jag beskriver det som hat. Hat vill jag ha bort från den här jorden, helst hela universum. Om det kan ske, kan det endast ske genom en utrotning. Om vi bojkottar den så enormt att den inte vågar visa sig. Därför ogillar jag mig själv än mer, eftersom jag förstorar hatet på vår jord. Det är allt annat än bra. Därför ska jag sluta hata. Här och nu. och inlägget fick en helt annan vändning.