Du upprepar dina fina ord.

Från min sida sägs absolut ingenting. Bortsett från ditt vågade uttalanden hörs absolut ingenting.

Jag är inte stum, men jag är tillfälligt förlamad.

Du tror min tystnad beror på någonting som den inte orsakas av.

Du tror det är nonchalans. Inom dig växer ett hat på rekordfart.

Hat är hemskt, men ditt är ändå förståelig. Åtminstone nu.

Du går därifrån. Du är arg, ledsen och besviken.

Jag vaknar. Vaknar ur förlamningen som min rädsla har skapat.

Ånger vibrerar i hela min kropp.

I grund och botten var det rädsla. Det var en rädsla åstadkommen av kärlek.

Kärleken till dig var så stor. Jag visste inte vad jag skulle börja.

Jag var rädd så att mista chansen och allt blev helt stilla.

Jag, mina tankar, mina ord, tiden. Allt blev helt stilla.

Det var kärleken till dig som gjorde mig handlingsförlamad.

Jag ville använda chansen på bästa sätt, men min väntan gjorde att jag miste den.

(Jag var girig och det fick sitt pris.)

Så tragiskt att hatet kan växa så på grund av kärlek.

Att det fina kan skapa ett hemskt avstånd.