ett halvår (om inte mer?) senare och nej, jag är inte mätt. Visst är det nog dags för en paus, men jag har inte fått nog.

Det finns inte ettspår av imperfektion. Varken ljudet, filmen, texten eller rösterna. Det är sinnesrubbat.

Jag associerar direkt till bussresor. Kvällar i england då jag färdades hem bland slingriga vägar. Jag har knutit en bekantskap med xx som jag inte vill släppa. Inte på ett långt tag.