Jag tror det gått så långt emellan. Om du eller jag är framför vet jag inte, men jag tänker inte gå hela vägen själv om vi ska mötas igen.
Det är nu jag borde vara... glad? Eller borde och borde, men det känns som att det vore logiskt. Sedan vet jag att ingenting alls är logiskt, allt är så konstigt och lever sitt egna liv. Inklusive mina känslor och mitt humör.
Ändå är det två saker jag bara får ont i magen av. Jag hatar ont i magen. All sorts ont i magen hatar jag. Den här gången är det inte knivandet, utan gnagandet. Gnagandet som nästan känns som att det är värre. Åtminstone nu(bara för att det just nu gnager och det andra känns så långt borta).
Kommentarer
Trackback
