Många bäckar stora.

Det var det sista. Det som avgjorde. Det blev bara för mycket. För mycket som sedan blev ännu mer.
Sådan liten sak egentligen, kan man tycka. Kan till och med jag tycka, så just därför förstår jag inte riktigt hur det kan kännas så stort. Men många bäckar små, som man säger. Och ännu mera skapar stora bäckar tillsammans, för alla "små" bäckar som nu tillsammans bildar en stor sjö, dem känns inte små. Jag vet inte om det är för att det är just nu som dem känns så stora, eller om dem faktiskt är det. Stora känns dem varje fall, och många.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0