Dom där orden har fastnat nu. Bosatt sig i mitt sinne och kan inte tänka på någonting annat. Alls.
Det är klart jag tror på dig, att du säger sanning. Men endå, det känns endå fel. Som om det inte är sant. Faktiskt. Och det är inte för att jag tvivlar på dig. Det är för att jag tvivlar på saken och på mig själv.
Det jobbigaste är att allt är mitt fel.  Bara bara mitt. Det hade kunnat varit helt annorlunda nu. Totalt annorlunda. Men tack vare mig, tack vare dumhuvudet diana är det inte det. Tack vare mig så är det så här, och inget annat.

Chanser är ingenting vi får, de tar vi.
Jo, jag fick den. Men tog den inte.
Fyfan för mig.

Jag är så dum. Så dum i huvudet. Jag är så otroligt sjukt jävla dum i huvudet. Det är äckligt hur dum i huvudet jag är. På riktigt. Herregud, jag är så dum. Helt seriöst. Hatar hur jag verkligen inte tänker efter. ÅH!