Den där känslan som kunde äta upp mig inifrån den skapade en oönskad tomhet. Och att den nu befinner sig på distans, det känns väldigt bra. Utan den är allt så mycket lättare. Bokstavligen talat lättare. Jag känns lättare nu, för den där känslan vägde tungt, så tungt. Nu flyger jag fram. Nästan. 

   Jag har åtminstone kommit en bit på vägen. Vägen som går bort från tomheten. Frågan är bara om den kommer ifatt trots allt.