När man möter folk man inte känner i tunnelbanan eller så, och så får man ett litet léende. Blir man inte glad då? Jag blir iallafall glad. När något dåligt är över mig kan allting lättas lite av det där léendet, ibland. Så då tänkte jag att jag ska bli en sån, kanske? En sån som ler mot andra, och förhoppningsvis gör andra lite gladare? För det är bland det bästa som finns på den här jorden, det abslout bästa jag vet; att göra någon annan glad. Att göra saker för någon annan och veta att den verkligen uppskattar det. Egentligen nästan det viktigaste. Jag börjar nästan få ont i magen av allt det onödiga som finns i den här världen. Ursäkta att jag låter så djup, och så himla seriös. Men det är så. och det är så sorgligt. Faktiskt. 

    Oj, vad jag hade saknat att blogga. Om någon okänd bara kunde komma hit och le mot mig, så kanske allt blev lite enklare. För det behövs. Varför kan allt inte bara vara enklare?