det är när jag verkligen ansträngt sig för något, verkligen försökt, men sedan kritiseras något enormt på just det som det verkligen sätter sig. Det är då jag tar åt sig och känner känslan av hopplöshet komma krypande. Den stänger in mig och vägra släppa ut mig. Ännu värre blir det nästan när jag vet att jag gjort något dumt eller dåligt och får höra att jag verkligen har misslyckats. Då förvärras allt. Något som du är väldigt bra på. Väldigt, väldigt bra på. Det är nästan som om du anstränger dig för att förstora saker. Du lyckas ialla fall riktigt bra med det.