Men det finns även den där delen som jag hatar. Den där otroligt äckliga delen av mig själv. Som jag bara vill ha bort. Bort, bort, bort. Men det går inte. Det känns som någonting omöjligt. För hur mycket jag än försöker så lyckas jag ändå hamna i den där situationen då jag inte kan reagera på något annat sätt än på just det sättet jag hatar så enormt. Varför det aldrig förändras vet jag inte, men det kanske är anledningen till att jag blir mer och mer frustrerad för var gång som det händer? Det kanske är att jag helt enkelt inte klarar av det som gör mig så otroligt uppgiven varje gång direkt efteråt? 

Att jag försöker mitt yttersta, men ändå inte lyckas. Det är nog det jobbigaste jag vet. 

och ändå är den där situationen inte så allvarlig när man tänker efter nu i efterhand, då frustrationen lagt sig. 

   Men ändå är det något som får den så väsentlig. För ibland är det inte händelsen, utan principen. Att i en annan situation skulle samma sak kunde hända. Det är det som gör det så jobbigt. För jag vet att det är betydelsefullt hur jag reagerar, och att jag inte kan kontrollera det.