Slutar alltid så endå. Eller så är jag bara på det humöret nu. Tröttsamt och orkeslöst humör. Allt blir dåligt, negativt. Varför? Varför hamnar jag där tillslut? Varför faller det och varför är det så omöjligt att klättra upp igen. Jag fattar inte. Det vore så mycket bättre att jag antingen kunde ta mig upp igen, eller att jag höll mig där. Att jag slapp snubblandes falla ner. För det här humöret är så farligt. Jag vet ur mycket det kan förstöra. För andra och genom andra även för mig själv. Jag hatar det. Så enormt. Det är äckligt. För jag vet hur hemsk jag kan vara då. Till och med mot dem som bara vill väl. Det är så sjukt. Troligen så förvärrar och förstorar jag allt just nu. Men det kansk blir lättare då, att hata det mer. Hatar jag det mer vill jag än mer få bort det. Då blir chansen större att den delen av mig försvinner. Som jag vill. Frågan är bara varför jag inte kan vara nöjd. Nöja mig med mig i alla fall. Jag måste alltid vara missnöjd, med åtminstone något. Jag kommer troligen aldrig få reda på varför jag alltid har kravet på mig själv att alltid bli bättre. Jag kommer alltid kunna tycka att det är jobbigt och dåligt, men aldrig varför jag har det. Aldrig veta sådär helt och ordentligt..