Så varför? Varför känner jag den här känslan? Det återkommer hela tiden. Kryper fram tillslut och har vant sig såpass med det att det känner sig välkommen. Det är åtminstone det intrycket jag får. För sådan stammis som den obeskrivligaochjätteväldigtkonstigakänslan har kommit till att bli inom mig.. då går det inte att tro något annat. MEn det är det här som är så konstigt, så sjukt konstigt! Att jag är glad. Sjukt glad. Väldigtjätteglad. Samtidigt som den lurar i bakgrdunden. Jag fattar noll verkligen. Hur mycket jag än grubblar på det så blir jag inte klokare på det. Snarare tvärtom. Ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag. Mindre ojobbigt.

Men nu gäller sömn. och jag är nöjd med helgen. riktigt. Sådär, nu spred sig ett litet leende över läpparna. och nu kan jag sova bra.