Men när kylan börjar tränga sig igenom precis allt, då har det gått för långt. När kylan dessutom hamnar inomhus, då vet jag inte hur jag ska överleva. Jag kommer fan frysa fast här i så fall. Fan.

Och nu sitter jag här, omfamnad av kylan. Stel, obekväm. Jag hör inte längre av den där varma, bubblande känslan. Bortsett från ett eko som försvinner allt längre bort.

Idag är en sådan dag då jag inser hur glad jag är för allt. För alla de små detaljerna, jag vanligtvis inte noterar. Jag glömmer ofta bort hur stor betydelse de har, men inte idag. Idag har faller det mesta på plats, och jag nästan befinner mig i ett lyckorus. Det finns ingen direkt ensamstående orsak till min glädje, det är allt tillsammans. Jag känner mig bara väldigt nöjd med det mesta. Fyfan vilken härlig känsla det är! Obeskrivlig såväl som ovärderlig.

Jag har iallafall bestämt mig för att bli grym på att plugga. Få grymt självdisciplin, fatta skönt! Jag ska höja mig nu i ett flertal ämnen och det ska gå, om jag verkligen vill. Jag ska satsa nu, wiwohooo.

Eller någonting annat som bara visade mig vart jag ska, vilken riktning. Det vore så otroligt skönt, så gymnasie-vals-förvirrad jag jag är.

För just nu är jag glad och nöjd med livet. Just nu känns allt bra faktiskt. Det är alla hjärtans dag, men kunde inte brytt mig mindre om att jag inte har en pojkvän, helt ärligt! Jag har så himla fina vänner, och jag är så obeskrivligt tacksam för det. Julia ko världens bästa kitty och jag..

Man kanske ska satsa på att jobba med att förstöra sig själv. Eller att få panikångest. Eller att ha humörsvängningar. Det ska mitt jobb gå ut på. Det är nämligen något jag är väldigt bra på.

Försöker bestämma mig om jag vill gå på globala, och kämpa med miljön. Jag tycker ju det är kul, det gö jag verkligen. Frågan är bara om det känns.. hur ska man beskriva det? Möjligt? Det beror väl säkert på mitt nuvarande humör, men shit vad det känns omöjligt. Jorden kommer ju ändå gå under. Nej, vad håller jag på med. Vad hände med positiva tjejen? Äh, hon får ta ledigt idag. ska ge mig i kast med lite saker nu, pusselipuss.

Har sovit sjukt dåligt.

Dessutom har jag världens bästaste syster. Jag lovar.

Jag menar, tänk om problem var som virus. Infektera kroppen under ett tag, för att sedan lämna den i fred. Viruset försvinner ju ändå relativt snabbt (jag fattar att det beror på vilken sjukdom o.s.v. och snällasnälla ta inte illa vid för jag syftar huvudsakligen på förkylning, halsfluss och liknande..). Om ändå själsliga virus kunde göra sitt och sedan försvinna, istället för att bestå. Istället för att bita sig fast, och vägra släppa.

Jag har iallafall varit i tingsrätten idag. Som åhörare kanske bör tilläggas. Satsare som man är, satt jag och några andra kvar ett bra tag. Hihihöhö. Sedan fick jag och hanna typ blodsockerfall, kul va?!

Igår fick ag gå en lång promenad och rätt mörkt var det. Allt pågrund av att en busschaför kom för tidigt och inte ville vänta. Borde det inte vara obligatoriskt att vara bussig? Speciellt när det är en del av ens yrkestitel... AAARGH. Adios my firends.

Visst är väl de bra, att de lyser upp.

Se bara upp, så de inte gör dig blind för allt annat.

Jag kanske är en av de få som besitter de förtydligande glasögonen, men det verkas du i så fall inte gilla.

Vad jag än gör, kommer du inte låta mig se allt. Det finns helt enkelt inte.

Så, vad gör man? Blundar för verkligheten och beviljar sin vän i nöd, eller hjälper? Trots att man känner sig som jordens mest oförstående och okänsliga människa?

Jag tycker det är så svårt med allt ska, måste och borde. I vanliga fall kan man strunta i, men när det kan spela på andras känslor får det en helt annan betydelse. Då går det inte att strunta i. Inte för mig. Så vad ska jag göra. Se dig gå nedåt för var dag, eller rycka upp dig? Rycka upp dig är vad jag vill, men jag vet verkligen inte om jag är tillräckligt stark. Om så är fallet, kommer jag bara vara ett irritationsmoment, det vet jag. Visst, jag har försökt i så fall. Men rädslan att göra saker än värre för dig, förlamar mig. Jag vet inte vad jag ska göra alls. En del saker kan man inte förbättra, endast förvärra. Om det här är en sådan sak får mig att vela till tusen.

Bitterheten finns överallt, i alla olika skepnader. Den tar sig i uttryck i alla bekymmersamma ansikten. Den triggar igång ilska, som inte ens har rätt att vara häften så stark. Småsaker blir livsavgörande ting.

Jag ser inte endast bitterhet i allmänheten, jag ser den även i dig. Dig jag älskar, du som betyder så mycket.

Jag hatar det och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Jag hatar att jag blir ledsen, på ett sådant egoistiskt sätt. Egoistiskt eftersom sorgen grundas i att jag inte räcker till. Alltså att det är något fel på mig. Det tar uppmärksamheten från att det är synd om dig. Jag börjar tänka på mig själv, och det är det jag hatar för tillfället. Än mer hatar jag att jag hatar så mycket och jag beskriver det som hat. Hat vill jag ha bort från den här jorden, helst hela universum. Om det kan ske, kan det endast ske genom en utrotning. Om vi bojkottar den så enormt att den inte vågar visa sig. Därför ogillar jag mig själv än mer, eftersom jag förstorar hatet på vår jord. Det är allt annat än bra. Därför ska jag sluta hata. Här och nu. och inlägget fick en helt annan vändning.

Bokstavligen talat. GEM-MIG sommar. Där var var ruskigt rolig, eller hur? Åtminstone sant!

Fan, jag blir så trött på mig själv när jag gör i princip vad som helst för att slippa plugga. Vad är grejen liksom, jag vet ju att ju förr jag börjar desto tidigare är jag klar. Hjälp vad klok jag var där! Synd bara att jag inte är lika duktig när det gäller handling, om man säger så.

Jag har iallafall spenderat den hittills gångna söndagen på att fixa i mitt rum, och ungefär halva barnbidraget på saker i det för att göra det finare. Vilket endast var kuddar. Ja, KUDDAR. sånna där fluffiga saker man egentligen bör köpa på typ.. IKEA eller Lagerhaus eller nått... Precis sådana köpte jag igår, åtta stycken närmare bestämt. Men trots  det är jag nöjd. För 1; det var rea! 2; det blev superfint!

Nu skall jag iallafall sluta KAST bort tid, och istället ge mig i KAST med mina måsten. Mina skolrelaterade sådana.

Pusspusspusspusspuss sålänge!

Jag vet inte vart det här leder, inte den blekaste.

Vad kommer förändras? Har jag tänkt på det? Vad är skillnaden? Har jag förändrats, vilket kanske är en nödvändighet för att det ska funka..

Vad, hur, gör jag, om det bli sådär. Så som det inte får, kan eller orkas bli. Det har jag inte tänkt på. alls. Men jag orkar inte heller. Jag rör till såsåsåså mycket när jag tänker. Se, jag har inte blivit ett dugg klokare av att skriva ner det här? Inte alls, vad jag vet. Nu börjar det här likna ett barns experiment med mat. Typ blandar senap med fil, som slutar i kaos. Jag bara blandar i mer och mer knasiga grejen, men slutar nu innan kaoset är uppnått. Tjohejdå!