jag kommer inte på någon rubrik.
Jag är trött på det här ont-i-magandet. Så trött.
Allting blir så ansträngt. Allting bromsas. Allting bromsar. Inget flyter.
Jag säger inte att man ska få allt helt gratis här i livet. Jag menar inte allt ska gå smärtfritt. Men inte heller ska det gå så trögflytande som det gör nu. Eller? Visst ska man väl någon gång få lite flyt, vilket lyser med sin frånvaro i mitt liv.
Tänk vad ballt att kunna tyda drömmar.
Även om vi inte visar på utsidan vad vi inners inne känner finns det inom oss. Vi vet vad vi känner, men ser det inte lika tydligt om vi håller det på insidan. Vi tror också, på något konstigt vis, att det ska försvinna så länge vi behåller ett lugn utåt sett. Det andra inte ser behöver inte finnas. Det påståendet måste ha uppkommit i det samhälle vi lever i dag; där vi ständigt påverkas av andra. På något sätt intalar vi oss det jag nyss nämnde på samma sätt som vi kan få för oss att vi inte är begåvade så länge andra inte nämner det. Desperationen gör att vi låter oss övertalas.
Men även om vi inte riktigt klart och tydligt ser vad som pågår på insidan, finns det där. Även om vi försöker döda det, försvinner det inte. Jag tror drömmar visar oss vad som finns där. Jag tror att vi skulle reagera exakt så som vi agerar i en del drömmar. Om vi någonsin lät känslorna få utlopp, vill säga.
Hatkärlek. Kärlekshat.
Vad som än händer, säger du.
Jag står tyst.
Du upprepar dina fina ord.
Från min sida sägs absolut ingenting. Bortsett från ditt vågade uttalanden hörs absolut ingenting.
Jag är inte stum, men jag är tillfälligt förlamad.
Du tror min tystnad beror på någonting som den inte orsakas av.
Du tror det är nonchalans. Inom dig växer ett hat på rekordfart.
Hat är hemskt, men ditt är ändå förståelig. Åtminstone nu.
Du går därifrån. Du är arg, ledsen och besviken.
Jag vaknar. Vaknar ur förlamningen som min rädsla har skapat.
Ånger vibrerar i hela min kropp.
I grund och botten var det rädsla. Det var en rädsla åstadkommen av kärlek.
Kärleken till dig var så stor. Jag visste inte vad jag skulle börja.
Jag var rädd så att mista chansen och allt blev helt stilla.
Jag, mina tankar, mina ord, tiden. Allt blev helt stilla.
Det var kärleken till dig som gjorde mig handlingsförlamad.
Jag ville använda chansen på bästa sätt, men min väntan gjorde att jag miste den.
(Jag var girig och det fick sitt pris.)
Så tragiskt att hatet kan växa så på grund av kärlek.
Att det fina kan skapa ett hemskt avstånd.
punktpunktpunkt
Allt ger mig ont i magen. Allt. Allt allt allt allt allt. För tillfället kan jag nästan helt ärligt säga att jag hatar allt. Fast bara nästan. Det finns ju undantag liksom. Men bajs är mycket. Alltför mycket. Stress trötthet stress ontimagen. Jag orkar inte.
synd.
Visst, det här blir bra, tänker jag. Det här duger. Men tänk om jag vill mer än så? Tänk om jag vill att det mer än duger. Tänk om jag nu kanske vill att det ska vara mer än okej? Mer än jävla överlevnad. Kanske är jag insnöad på helt fel spår i så fall. Kanske? Vad vet jag. Vad kommer jag komma fram till idag. Ingenting är svar på de båda frågorna.
dags att bestämma sig.
För gymnasium alltså. Gymnasiet. Inte gymnasiumet, då blir det fel. Lite övrig information bara.
Herregud, tror inte jag är helt fullt bestämd. Men vem är det egentligen? Undra om det är någon som är hundra procentigt säker och nöjd och allt det där. Eller nej, jag bryr mig inte egentligen, så jag vet inte vad jag skriver. Wohowihi shit. Gymnasiet. Känns så sjukt. Visst, det är inte hela världen om det blir fel. Det är inte så viktigt, säger alla. Alla dem där som gått. Fast jo, det är ju viktigt. Viktigt som jag vet inte vad. Det är ju det. Framtiden ligger ju halvt i det här jävla valet. Den jag kommer att bli när jag går ut, det jag kommer att kunna och de möjligheterna min framtid kommer ha är bara några få saker som avgörs av det här valet. Det är så otroligt jävla jobbigt det här valet. Jag som brukar ha beslutsångest av precis allt. Allt. Allt. Fan, nu börjar jag vela, tveka, fundera, vamsa, bli obeslutsam. Jag vet inte vad jag vill. Eller jo, jag vill gå någonstans bra. Du kan byta om det blir fel, säger dem. Jag vill inte, säger jag. Jag vill inte hamna någonstans där jag ska behöva byta. Än mindre vill jag hamna någonstans som är skit, men ändå inte tillräckligt bra för att orka byta. En jävla massa rädsla och så lite tvek. Underbart. Det kommer förmodligen bli bra, lösa sig och allt det där. Förhoppningsvis.
innan stormen.
dag som spenderats för fel saker. Typ helt fel faktiskt. och jag hittar inte min franska bok nu. och jag har nationella imorgon. men jag är lugn. än så länge. Tjohejdå
kanske smådeppigt, men inte mindre sant för det.
jag vet inte vad jag ska säga. det beskriver ungefär mitt humör just nu. Rätt tomt. Jag vet att det kanske inte är då man ska blogga, utan att man ska skriva när man har massa att skriva om(omständlig mening men jaja), men idag ville jag skriva så. För jag ville skriva ner hur det känns just idag och dem orden råkad eapssa då. Är ni/du/den som läser(om det är någon) med? Positiva tjejen här borta, WIHOO. POSS
haha kolla skylten! Nu får man inte ens köpa energidrycker... Gått för långt?
åhjagorkarinteänslasomjagintekanbeskrivapuss
en känsla som inte riktigt går att ta på. Som så mpnga gpng förut. Som varje gång. Jag har ingen aning om vad jag skriver, vet inte vad jag syftar på. Allt är bara jävligt oklart. Allt är jävligt ingenting för tillfället.
Jag vill ha en sån här buss.
åh. finhetsfaktorn är hög. Önskefaktorn lika så.
tänk om, som så många gånger förut.
Tänk dig att ha en aldrig sinande glädje och en bestående pigghet. Woho det vore livet.
poesi på hög nivå.
Det är få blommor som kan ta sig igenom asfalten.
stresstyp.
Nu kan jag andas igen. Nu släppte det äntligen.
Nu slipper jag ha ont i magen. Slipper jag den där extra tyngden .
Typ så känns det när jag knäppt upp byxorna. På ett ungefär så känner jag när jag istället hoppas i mysbrallor.
Fan nu hamnade jag ju här igen. Fan nu pluggar jag inte, vilkt jag måste för jag har såhäääääääääääääääääääääääääääääääääär mycket att höra. Hejdåpådirekten.
ett sökande.
Man kan verkligen lura sig själv. Oerhört.
Jag är rädd för den jag kanske blir. Den jag eventuellt snart är.
Det är inte världens bästa känsla kan jag säga dig.
Så fort det är vårt, blir det grått. Som om vi smittar av oss på något vis.
Varför ska vi alltid bortse det vi har, och önska någonting annat? Varför ser den andra sidan alltid så mycket grönare ut? Hur kommer det sig att vi är så duktiga optimister när det gäller saker vi vill ha, men inte det vi faktiskt har? Varför tänker vi inte positivt på exakt samma sätt rörande det befintliga? Varför måste vi alltid se allt vårt som grått? Det är som att vi har en slags radar, där allt tappar sin färg. Så fort vi får något i den radarn så blir det grått. Så fort vi förlorar det återfår det sin färg. Inte förrän då kan vi inse hur mycket värt det är. Varför måste vi ha denna radar? Varför håller vi på såhär? Varför är vi så färgblinda på nära håll?
lika osammanhängande som en splittrad klass.
Tänk att ett klick kan ge upphov till så mycket känslor. (Och nej, jag snackar inte klickande mellan människor)
Tänk att det kan kan väcka den ångesten man trodde sov sött. Tänk att man kan associera så mycket till ett avlägset jävla ljud. Svagt trodde jag ljudet var, men det så fel. Om det vrider hela mig mage ut och in på bråkdelen av en sekund, ja då måste det vara starkt. Då är det inte en obetydligt liten vibration i luften. Då är det någonting mer. Förmodligen beroende på vad kan relaterar till, så jag ska väl inte skylla på lätet. Men det vore så skönt.
punkt
Nej. Så himla nej.
Så otroligt icke ja.
Någonting mindre bra.
jag vet inte vad det är, men det stjäl min ork. Precis som jag din. Åtminstone är det hur det känns. Rejält.
Valnötsfylld glass är Italien i ett nötskal.
Hemma från Rom, kom hem igår.
Haft det så himlahimlahimla bra.
Allt är så fint, så jävla häftigt även om det stundvis blir överdådigt. Till slut har man sett så mycket häftiga ting, att man inte längre uppskattar det. Man inser inte hur häftigt det är, då man blir van.
Men kul ahr det varit superhimlakul. Kan väl kanske berätta mer något gång, men inte nu. ciao.
Hjuligt. Ljuvligt.
Livet utan glädje är som att släpa en skottkärra utan hjul.
Fullt möjligt, men så onödigt jobbigt. Onödigt just för att det kunde varit så mycket lättare.
